Här på jobbet, i vårat fikarum har vi haft en långdragen diskussion om superhjältar. Alltså vilken superhjälte som är bäst och vilken vi vill vara.... Ett rätt kul samtalsämne som även är lite fånigt/barnsligt med tanke på att superhjältarna som det pratas om är från filmen och serietidningarnas värld. En av grabbarna vill vara stålmannen för att han kan flyga plus att han såg en bild på Megan Fox som Superwoman och tänkte att då kan han få till det med henne..,
En annan arbetskamrat nämnde Wolverine och några av de andra X-men.
Själv vill jag vara Hulken, The Angry man alltså, vilket enligt flera närstående passar utmärkt pga att jag är arg jämt, nästan i varje fall. Nu är väl inte Hulken en superhjälte i egentlig mening men han är oftast godhjärtad men när han river en halv kommun för att han har humörsvängningar känns väl sådär eller...?
Så vad är då en Superhjälte? Tänker väl att det är någon odödlig som gör goda gärningar men man kanske inte behöver vara odödlig? Moder Theresa var väl en superhjälte och Malala Yousafzai är enligt mig en superhjälte och det finns såklart många fler.
Osökt tänker jag på barndomen när ens föräldrar var superhjältarna. En mor som aldrig gav upp hur hopplös jag än var, som hade hur mycket energi som helst och fortfarande kan skrämma vuxna män ordentligt trots att hon är kortare än de flesta.
En far som var stark, som körde en tuff motorcykel funkade också. Som sa att han avskydde katter tills en väldigt speciell katt kom i hans väg och smälte hans hjärta, han som försökte vara tuff jämt erkände glatt att han alltid har gillat katter minsann.
En far som hade en oändlig massa historier och tatueringar från sin tid till sjöss som imponerade stort på alla som lyssnade vilket gjorde mig stolt som en tupp. Min pappa tänkte jag.
Som kunde gå klädd i de trasigaste jeans och struntade fullständigt i vad andra tyckte om det. Som inte ockade sig i onödan eller gnällde när nått gjorde ont. Å andra sidan kändes det väl inte speciellt kul när han tyckte man var gnällig själv över minsta lilla men det må gudarna veta att det har jag vuxit ifrån. Han som fick mig att lyssna på Rolling Stones, Neil Young, Buddy Holly och många fler. Han var under lång tid min superhjälte men han var inte heller odödlig.
I slutet av September ringde han och berättade att en tumör hade hittats i magen vilket senare visade sig vara i lungan. Jag minns hur ledsen jag blev och kände mig som en liten pojke som ville ha sin pappa hos sig. Tumören visade sig vara en rejält elak jävel som spred sitt gift till resten av kroppen. I ett par månader så höll han skenet uppe, alltid glad o positiv när vi hördes på telefon med orden nejdå, det är ingen fara, det här fixar jag. Strax efter julafton blev han raskt sämre så det blev ambulans till Mora lasarett.
Cancern spred sig som en löpeld, skövlade skoningslöst under fruktansvärda smärtor och i går 08.43 slutade hans hjärta slå.
Älskad och saknad av många. Sove gott nu pappa så ses vi vid tillfälle. Jag är väldigt glad i dig.
