Lycka

Halloen. Lämnade Cacabelos 07.30 i morse efter en god natts sömn och en fin frukost. Svalt och en antydan till regn men so what? Traskade på i maklig takt, träffade några jag åt med igår men gick strax vidare ensam. Man hittar sin rytm efter en stund och då blir det meditativt. Hade ett mål i sikte och tog det lungt. Kände på stegen, naturen var sagolik. Gick igenom flera småbyar på slingriga vägar, träffade på en kvinna från Usa som verkade ha bekymer så jag frågade vad som hade hänt...Hennes ena ben var svullet och värkte, tyckte det verkade bekant så hon fick lite tips medans vi gjorde sällskap en bit men traskade snart på igen. Efter ca 30 km började utmaningen, en skaplig stigning. Hade ätit lite lunch en stund innan så jag köpte en glass, drack lite vatten o tänkte. nu jäklar... Lufsade i rask takt uppåt, så otroligt skönt att inte ha ont längre. Tog ut mig ordentligt kan jag lova. Härligt. Stannade till slut i en by som heter Ocebrerio, 50 innevånare, 1300 möh. Det blev 38 km, 51100 steg på 8 timmar varav de sista 7 kilometrarna steg det 600 meter, stundtals väldigt brant. Kändes bra i hela kroppen, märkligt med tanke på att jag har rätt dålig kondition egentligen men det här är helt okej.Naturligtvis känns det i fötterna men det hör till. Man kan fråga vem som helst om det här och de svarar: Its the way, the Camino you know. No problems, följt av ett skratt. Utsikten här uppe är fantasiskt. När det dessutom är lite molnigt som nu så ser topparna ut som svävande öar...  Till sist ett visdomsord: The fundamental things, you can see only with your heart ;-)